Årets kulturpristagare är två till antalet. De bor nästan grannar i Limedsforsen med 1 kilometers mellanrum, fågelvägen. När Kultur- och fritidsnämndens ordförande Martina Elfström ringer upp för att gratulera får hon olika reaktioner. Den ene tror att han fått bygglov när han hör att någon från kommunen ringer och säger grattis, den andra tror att det är en försäljare som ringer och fräser lite barskt när hon svarar: Ja, Hallå! Årets pristagare heter Patrik Thuresson och Anne Törnlind. De får priset av vitt skilda anledningar.
Anne Törnlind har jobbat på Skålmogården i närmare 40 år. 1989 gick hon en utbildning som kallades ”Musik i vården”. Det blev startskottet till en verksamhet som numera är mycket omtyckt och uppskattad av såväl de boende som deras anhöriga.
– Jag anordnar olika aktiviteter till de gamla för att de ska få ett mysigt, trevligt och aktivt liv på ålderns höst. Sedan ”Musik i vården” har jag alltid sjungit och spelat tillsammans med dem, men senare började vi även med andra aktiviteter. Jag tror på att ”aktivera istället för medicinera”. Självklart måste det finnas mediciner, men man kommer ofta längre med musik och aktivitet än man tror. Jag har varit med om att äldre som varit mer eller mindre apatiska helt plötsligt börjat sjunga när jag suttit bredvid dem och spelat gitarr.
De aktiviteter Anne nämner, är inte vilka som helst… På Skålmogården hör det till de boendes vardag att delta i Fångarna på fortet, spela getbingo, gå på SPA, gå Gräsbricksmarschen inomhus, ”fira” älgjakt, Vasalopp och midsommar och åka raggarbil. För att bara nämna några. Anne säger att hon skulle kunna skriva en bok om allt roligt de gjort och alla fina ögonblick hon fått vara med om, men hon väljer ut ett par under vårt samtal.
– När vi tog med några äldre herrar ut i skogen under älgjakten för att de skulle få vara med och träffa gamla jaktkamrater. Jag ryser än i dag när jag tänker på hur de satt vid elden när laget kom tillbaka och tårarna rann nedför många vuxna karlars kinder när de gick fram och hälsade på sin gamla jaktledare. Det var så rörande och så uppskattat av alla. En sådan enkel sak! Någon vecka innan hade vi också anordnat skjutprov i korridoren på Skålmogården. Man kan ju inte åka på jakt utan att ha gjort skjutprov, ler Anne. Vi tog hjälp av Lima Skidskyttegille och deras lasergevär. En farbror skakade så mycket att vi var tre personer som hjälpte honom att hålla bössan, men han lyckades skjuta och han var överlycklig! Fångarna på fortet som vi gjorde i samarbete med daglig verksamhet, när vi hämtade gristarmar på Karelius, som de fick sticka ned händerna i för att leta efter nyckeln, är också en sådan sak som jag aldrig kommer att glömma.
Anne försöker i så stor utsträckning som möjligt att ta med aktiviteterna hem till Skålmogården så att alla får en chans att vara med. Alla ska kunna vara delaktiga, oavsett om de är blinda, döva, funktionshindrade eller något annat. Att anordna allt detta vore inte möjligt utan ekonomisk hjälp. Hon söker bidrag från olika fonder varje år. Social Samfond i Lima Församling har varit en stor bidragsgivare de senaste åren. Anne har tagit fasta på något som en gammal man sa till henne för länge sedan:
– Latt mâ levå tatt je dâj! (Låt mig leva tills jag dör!) sa han. Och han har så rätt! Det kommer vi väl alla att vilja göra när vi blir så pass gamla, självklart tycker jag därför att vi ska se till att det blir så. En del gamla säger att de är stela i ryggen och inte vill jympa, men när vi tar dit barnen från dagis, som ligger vägg i vägg, böjer de sig ändå ned för att leka med barnen eller lyfta upp dem i knät, så det går även att ”lura” dem till jympa.
Att tilldelas kommunens kulturpris känns väldigt roligt, tycker Anne.
– När jag väl förstod att det inte var en försäljare som ringde och att jag fått pris, var jag tvungen att be om ursäkt för mitt otrevliga bemötande. Såklart är det jättekul att ens arbete uppmärksammas och uppskattas. Det gör att man bir inspirerad och uppmuntrad att fortsätta ett tag till!
Den andra pristagaren har också jobbat med äldre genom årens lopp, men på ett helt annat vis. Patrik Thuresson får priset för sitt idoga arbete med att finna, röja och märka upp gamla fäbodstigar. Det är många gånger ett detektivarbete att lista ut var de har banat vägen genom skogen och många gånger har han intervjuat äldre för att ta reda på det han inte kunnat utläsa från gamla kartor.
– Jag känner mig lite som en indian när jag går där i skogen och letar spår i marken. Ibland är tecknen efter stigarna klockrena och väldigt tydliga i naturen, andra gånger går jag bet och får gå tillbaka en annan dag för att leta urholkningar i marken, som kan ligga dolda under ljung eller vara näst intill osynliga efter skogsskördarnas framfart.
Patrik har hittat stigar som ingen använt på över hundra år, i vissa fall. Stigsystemen utgår alltid från en fäbod. För några veckor sedan lyssnade Patrik på Radio Dalarna där de pratade om människor med extrema intressen och tänkte att hans intresse för fäbodstigar nog faktisk var det.
– Ända sedan barnsben har jag tillbringat mycket tid på fäboden och jag har alltid trivts där. Intresset för stigar och för hur folk tog sig fram förr i tiden föddes då. Jag har också alltid tyckt om att röra på mig så jag har kunnat kombinera stigletningen med träning.
I år arrangerar han Tisjölandsmarschen för 11:e året. Den genomfördes två gånger i början av 80-talet, därefter föll den i glömska innan Patrik startade upp den på nytt 2011. Det brukar vara 20-talet deltagare, men i år tror Patrik att det kanske kan bli någon mer, då folk vill ut mer i naturen på grund av Corona. I och med det ökade intresset för uteliv har Patrik en dröm om att stigar och gamla fäbodvägar ska bli mer uppmärksammade, så att folk får ta del av dem och använda dem. Idag går inte det, eftersom få eller ibland ingen vet var de finns.
– På Tandövarden, Sveriges sydligaste fjäll, finns till exempel ett jättestort stigsystem som ingen vet om. Jag önskar att Länsstyrelsen kunde öppna upp reservatet genom att lätta på reglerna och därigenom ta hand om det på ett bättre sätt. Där finns t.ex. försurade små sjöar och det smärtar att veta att man inte får kalka dem och hjälpa dem att bli friska. Det är regeln i det reservatet, vilket är märkligt om man till exempel jämför med Fulufjällets Nationalpark där man får åka skoter, fiska och märka upp leder. Det får man inte här. Tänk att få guida människor, både lokala bybor och turister, på Tandövarden och området runtomkring och att få visa upp alla de fantastiska miljöer och sevärdheter som finns där – det hade varit något! Jag är ingen hejare på holländska och tyska, men jag skulle klara det hjälpligt på engelska, skrattar Patrik.
Uppskattningsvis tror Patrik att han hittat och märkt upp runt 70 kilometer fäbodstig. Förutom att märka upp dem, lägger han också ut spång på vissa av dem. Det närmsta målet han har är att man under 2021 ska kunna gå Tisjölandsmarschen (21 km) torrskodd från Biskopsbyn till Tisjölandet. Han berättar att han redan kommit en bra bit på väg. Avdankade gamla plankor till spångarna får han ofta till skänks på olika byggen, där han jobbar som snickare.
Väster om Äråbadet ligger ett område med stigar, som blir mer och mer populärt för löpare och MTB-cyklister. Där har Patrik märkt ut och namngett flertalet stigar efter de gamla odlingar som de passerar. Det gläder honom mycket att namn som Lergruvsbanan, Hästskomyren och Rejtjärnsspåret börjar bli vanliga i folkmun i Lima och att fler och fler hjälps åt, omedvetet eller ej, att hålla de gamla fäbodstigarna öppna.
– Det är hedrande, mycket hedrande att arbetet med gamla fäbodstigar uppmärksammas av kommunen. Förhoppningsvis får då folk upp ögonen för dem så jag slipper vara den enda ”Satterstigsnörden” häromkring, ler Patrik. Det där bygglovet som jag först trodde att de gratulerade mig till får jag väl fortsätta att hålla tummarna för ett tag till, avslutar han.
Anne och Patrik får motta priset, i form av ett diplom och en prischeck på 5.000 kronor vardera, på kommunfullmäktige under måndagskvällen.