– Sex minuter kvar!
Sorlet dämpas och de sista mikrofonerna justeras av munskyddsförsedda SVT-medarbetare. Kameramannen som hanterar steady-cam-funktionen justerar de sista fastsättningsanordningarna på sin ryggsele, som bär upp den enorma kameran.
– Har alla vatten?!
Vatten fylls på i glasen och alla är på tå. Programledaren tar plats på sin utgångsposition. Tystnaden går att ta på. Studiomannen har via sitt headset kontakt med kontrollrummet:
– 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1…
En svepande hand från studiomannen mot Janne Josefsson indikerar att han kan börja och programmet är igång.
Efter några inledande ord med en kort beskrivning varför man befinner sig just i Malung i kvällens program, övergår fokus till de medverkande debattörerna och deras olika inlägg.
Polariseringen i vindkraftsfrågan i kommunen belyses och det talas om det hårda klimat som uppstått både i sociala medier och även ”i verkligheten”, ute bland folk i stugorna. Flera deltagare analyserar att det höga tonläget är kopplat till att starka känslor är inblandade och de tar överhanden – ett faktum som ofta försvårar möjligheten till en sansad diskussion.
Janne Josefsson manövrerar ordet mellan de olika talarna med van hand och däremellan visas historiska TV-klipp sedan vindkraftfrågans första samrådsmöte och fram till idag.
Programledaren ställer den brännheta frågan som alla önskar svaret på. Och den besvaras.
– Vilket är majoritetens beslut, kommer ni att följa folkomröstningens resultat eller inte?
– Vi ska inte köra över folk. Vi har sagt att detta är en rådgivande omröstning och vi har ett ställningstagande som majoritet som gör att vi måste se längre än till morgondagen. Vi kommer att föreslå att vi inte använder vårt veto i den här frågan. Det är utifrån att vi tror det är viktigt för klimatet, det är bra för kommuninvånarna och vi tror att det kommer att skapa en hel del arbetstillfällen i vår kommun. Vi vet att det är som att strö salt i ett öppet sår, men vi måste tänka långsiktigt.
Majoriteten av de medverkande kommer från den sida som är positivt inställda till vindkraftverken på Ripfjället. Föreningen ”Nej till vindkraft på Ripfjället” har valt att inte medverka, men däremot finns representanter på nationell nivå som är mot vindkraft närvarande. En man från Ludvika intervjuas på telefon om hur det är att leva nära ett vindkraftverk. Han är tydlig med att det är en icke önskvärd situation. Minst sagt.
Expertisen som är på plats i form av en professor i miljörätt efterlyser en framtida debatt där de sakliga argumenten får stå i centrum och framhåller att det är lång väg kvar att gå med långdragna tillståndsprocesser hos flera instanser och att överklaganden sannolikt kommer att ske, mer än en gång. Kalle Moraeus uttrycker sin sorg över att frågan infekterat relationerna mellan kommunens invånare.
Frågorna som ställs, svaren som ges och det allmänna samtalsläget under sändningens gång håller en sansad och saklig ton, trots vitt skilda uppfattningar och åsikter. Ett och annat uttalande eller olyckligt ordval kommer säkert att analyseras och kritiseras från både ja- och nejsidan under de närmsta dagarna – överlag är dock stämningen i studion god. Ingen brusar upp eller höjer rösten.
60 minuter passerar snabbt förbi och helt plötsligt är sändningen över. Efter någon sekunds tystnad återupptas sorlet och debattörerna och publiken börjar samtala livligt, varvid det rekommenderade corona-avståndet verkar bli bortglömt under någon minut, under tiden som mikrofonerna på deltagarna monteras av igen. Medias reportrar som är på plats skyndar sig fram för att få ett ord med några av de som deltagit i programmet. Så även Malungsbladet som haffar Janne Josefsson, som torkar svetten ur pannan efter att ha stått i strålkastarnas värme i en timme. Han är nöjd.
– Det gick bra, men det var inte lätt. När det var så otroligt svårt att få nej-sidan att ställa upp, så kändes det som att vi var tvungna att trolla med knäna för att få till ett program. En debatt bygger ju på att båda sidor finns närvarande. Det gjorde mig än mer intresserad av de bakomliggande faktorerna till att den här frågan blivit så polariserad. Jag älskar att få komma ut i landet och möta människor, men det är ett tag sedan, så jag kände mig lite ringrostig. Idag jobbar jag med flera andra produktioner, men hoppar in istället för Belinda Olsson, som är programmets ordinarie programledare, då hon arbetar med annat just nu.
Tempot i studion sänks, deltagarna börjar avlägsna sig och kvar är teknikerna som redan är i färd med att montera ned all utrustning. Kameramännen tar bort de A4-papper som sitter fasttejpade på deras kameror. A4-arken visar ansiktsbilder av debattdeltagarna. Detta för att de ska veta vem de ska zooma in på, när producenten i Göteborg ber dem om det, via hörlurarna som de bär. Teknikerna intygar också att sändningen gått som de tänkt och att de nu ser fram emot att packa ned alla sladdar, mikrofoner, strålkastare, mixerbord och allt vad det nu är, i sina boxar så att de bara kan lasta in dem i bilarna i morgon bitti. Då bär det av mot nya uppdrag och nya TV-program. Någon annanstans i Sverige.